whablow

Hur kommer det sig att saker som verkar så lätta för andra alltid är så svårt för en själv? Det kan vara ord, en handling eller bara en tanke. Varför är det så lätt att peta i någon annans bubbla men inte kunna styra upp i sin egen? Det är ju inte lätt när det är svårt, men när blir det lätt då? Hur lång tid ska det ta?

 

Om vi säger så här...

En situation som under en längre tid har känts så bra har börjat kännas mindre bra. En person som länge varit ett ljus i mörker börjar bli ett större mörker än mörkret man en gång trodde man var fast i. 

Det fanns en tid när jag inte kunde se mig själv i spegeln utan att känna avsky. För hur jag såg ut, för den jag blivit, för den som sakta format mig till ett tomt skal med en illusion av den person jag en gång varit. När man fumlade i mörkret utan tro om att man någonsin skulle hitta vägen ut. Plötsligt tänds ett ljus. Det var en blick här, en kommentar där. Ljuset blev sakta starkare och spegelbilden började förändras. För första gången på många år kunde jag le mot kvinnan i spegeln för att hon gör mig lycklig snarare än att le mot henne för att sanningen om mörkret inte skulle tränga fram. För första gången på många år fick du mig att hoppas på något mer.

Tror att en stor del av varför jag håller dig så kär är för att du gjorde mig hel när jag var trasig. Du är en av dom finaste människorna jag knappt känner. Hade jag inte varit så feg hade jag förklarat hur jag känner för länge sen. Finns inget som säger att det skulle se annorlunda ut idag om jag vågat. Kanske hade jag förlorat fortare. Ibland undrar jag om det inte varit bättre så. Varit bättre att dra sig ur innan för mycket stod på spel. Rädslan för att ta ett steg tillbaka var större än tanken på hur jag en dag skulle känna. Jag skulle inte vilja byta bort en enda dag av de som passerat. Men önskan om att jag inte skulle ha haft mina känslor som insats är definitiv. 

 

Det värsta jag kan tänka mig är att jag skulle bli som han. Dra med mig vad han gjort in till nästa. Jag var så bestämd att det aldrig skulle få hända att jag missade hur det påverkade mig. Utav rädsla för att vara som han, kontrollerande och svartsjuk, visade jag istället inte det som för mig var äkta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag kvävt begäret att fråga varför du inte vill vara med mig. När man berövar begäret på ett svar börjar hjärnan sakta med säkert bygga upp egna svar om varför saker och ting är som de är. Plötsligt hittar man fel hos sig själv som egentligen inte finns där och tänker "det måste vara därför". Man börjar överanalysera varenda minsta detalj. Man undrar varför i hela friden säger han inget? Problemet ligger ju i att alla dessa diskussioner man haft med sig själv om hur var när varför har man ju bara haft med just sig själv. Han är ju helt ovetande om vad som försegår i mitt huvud. Här har man varit deprimerad och ledsen, och trots att han frågat flera gånger vad som är fel har man sagt "Det är bra med mig" istället för att bara säga som det är.

Du hör inte av dig längre.

 

När mina vänner säger att jag måste ta tjuren vid hornen tycker jag att dom har rätt. Och dom får det att låta så enkelt. Ändå förblir jag feg. Antar att det fortfarande finns ett litet ljus kvar där inne som får mig att hoppas. Hoppet ska ju trots allt vara det sista som överger. Men hur länge ska man behöva vänta på att det händer något som släcker? Behöver förvisso inte vänta, kan ju släcka själv. Men hur jag än vrider och vänder på det så känns det inte som ett alternativ. Varför?

Är jag rädd att förlora honom? Det har jag ju redan gjort.