whablow

Hur kan något som känns så tomt kännas så mycket? Tomheten ekar i hela min kropp. Jag drunknar i mina egna tankar. Dom är så många, dom finns alla samtidigt och dom låter så högt att jag inte hör dom längre. När jag anstränger mig för att förstå dom slås jag av en ilande känsla i magen. Jag vill inte höra dom. Jag vill ingenting, sa du. Orden har etsat sig fast i min själ. 

Tiden försvinner förbi obemärkt men hos dig och mig står tiden still. En evighet suddas ut när jag hör din röst igen. Som att du aldrig varit borta. Du lever ditt liv och jag lever mitt men ett band mellan oss skapar en närvaro i något som en gång varit eller kanske en gång blir. Din blotta existens bygger en trygghet i mitt inre. 

Jag tror att jag är rädd.

Jag har alltid varit rädd för det som känns för mycket. Rädd för att känslan ska växa om mig och ta över. Rädd för att jag tappar kontrollen om jag låter den göra sig hörd. En vis man sa en gång att din känsla aldrig kan vara fel för det du känner det känner du. Ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag släppa efter. Jag lät det ta tid. Jag plockade fram dom en efter en. Alla känslor jag valt att låsa in. Jag lät dom ta plats. Jag gav dom utrymme i min vardag. Utrymme i mitt liv. Och jag lät dom gå. 

Sakta släppte jag taget om mörkret jag burit på i så många år. Men jag är rädd. Du gör mig rädd.

Jag har inte plötsligt kommit ihåg att du finns. Du har alltid varit med mig i periferin. Min byggda trygghet. 

Jag har aldrig låtit mig tänka på att du en dag kanske inte kommer finnas där på andra sidan skärmen. Den känslan är för stor. Fortfarande. Men jag har låtit mig tänka på dig. Och jag har låtit mig känna för dig. Och jag har först nu förstått varför jag hållit så hårt i mina känslor. För när man behöver hejda dom så dom inte tar över så skapas ett tomrum som ekar i hela min kropp. Jag drunknar i mina egna tankar. Dom är så många, dom finns alla samtidigt och dom låter så högt att jag inte hör dom längre. När jag anstränger mig för att förstå dom slås jag av en ilande känsla i magen. Jag vill inte höra dom. Jag vill ingenting, sa du. Orden har etsat sig fast i min själ. 

Jag är egoistisk. När jag får höra hur du mår fylls jag av viljan att bara hålla om dig. Jag vill kunna göra allt bättre. Lyfta dig ur mörkret och in i ljuset som är mitt liv. 

Hos dig och mig ska tiden stå still. Men jag hör på dig. Den här gången är det annorlunda. Jag får höga tankar om mig själv. Om jag inte varit så rädd förut kanske jag hade vågat släppa in dig och mitt ljus hade vunnit över ditt mörker. Om du skulle släppa in mig skulle kanske mitt ljus kan vinna över ditt mörker. 

Jag är egoistisk. Jag önskar att du mår bättre för du behöver det. För att jag aldrig vill att du mår dåligt. Men också för mig. Att höra dig inte vilja får mig att förstå hur mycket jag själv vill. En evighet har passerat sen vi sågs. Du lever ditt liv och jag lever mitt men ett band mellan oss skapar en närvaro i något som en gång varit eller kanske en gång blir. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan ditt liv bredvid.

Jag vill ingenting, sa du. Orden har etsat sig fast i min själ.

Alla har vi tankar som rinner över! Frågan är vad vi gör med dom, hur vi får ur oss… Vi pratar med någon, skickar sms, vi stänger det inom oss…

Jag använder dig. Skriver här. Men vem är du? Skönheten med att veta att någon lyssnar är sällsynt. Hur får man folk att lyssna då? Man kan ju inte tvinga någon att ha ett intresse. Men det handlar ju egentligen inte om att ha någon som är intresserad av det man har att säga, det handlar ju om att få ur sig! Tanken på att någon hör dig är lugnande, men den är inte definitiv. Skriver du ett sms så vet du att den som får sms:et läser… Det behöver ju inte betyda något, men det räknas. Det handlar ju inte om den, det handlar om dig!

Vad händer när man inte får ur sig då? Skulle vilja påstå att man går under. Så… Hur man än gör så är ju sättet man gör det på en räddande ängel. Vem är din? Vad räddar dig? Min är du! Du räddar mig varje dag… Och du vet inte ens om det.

Varför säger jag det inte bara till ditt ansikte?

Kanske är det jag gör… Kanske skriver det bara för att jag vet att du läser. Hoppas kanske att du förstår att det är dig jag syftar på. Eller menar jag helt enkelt att du som läser just nu är den jag syftar på?

Jag gör ett inlägg i ett inlägg så kanske du förstår… Eller så gör jag dig mer förvirrad! Det är sådant man märker…

Tänk dig att du har ett favorit program på TV. Ett program du inte vill missa under några omständigheter! Du spenderar hela veckan med att längta efter ditt program… Så är det äntligen dags. Man sätter sig i soffan, slår på rätt kanal och märker att det är något annat där! SPORT! Man försöker ta reda på varför ens program inte finns där på skärmen… Man letar runt efter information men hittar ingenting. Då blir man så där besviken! Man tänker på hur mycket man har längtat, och tänkt på just det programmet. Det spelar ingen roll att det finns andra bra program på andra kanaler. Man vill bara se SITT program! Kvällen känns lite förstörd men man försöker intala sig att det kommer igen nästa vecka… Men stämningen är redan borta…

Dagen efter får man höra att det var inställt p.g.a. någon hockey match! Man blir irriterad och tänker att hur i helvete kunde dom välja hockey framför mitt program!?! Dagarna går och man tänker inte på det så mycket. Sen börjar det dra ihop sig till nästa avsnitt… Man blir så där upprymd igen! Man ändrar sina planer bara för att sitta hemma och vänta på sitt program. Någonstans i bakhuvudet vet man att chansen för att det inte kommer sändas finns… Men man hoppas in i det sista! Sen börjar det… Och det var bättre än man mindes! Man är uppslukad av varje scen. Man vill inte titta bort… eller blinka. För man vill inte missa en sekund! Strax innan eftertexten rullar börjar man redan längta efter nästa gång… Sen är det över. Slut. Man har det på hjärnan resten av kvällen, man går igenom avsnittet i sitt huvud om och om igen när man ligger i sängen och blundar. Och sen börjar det om...

Missförstå mig rätt! Man lever vidare med sitt och sina mellan avsnitten. Men längtan finns alltid med i bakgrunden…

Blev du klokare? Jag vet vad jag menar. Och det är ju huvudsaken.…

Men tack för att du finns!

Tjing!

Kan inte påstå att jag är någon bokmal men jag plöjer ändå igenom en hel del böcker när jag sätter den sidan till. Jag är ett fan av den värsta sorten - tantsnusk! Hatten av för Jackie Collins! Och även för Nora Roberts som kanske skriver lite mindre snusk och mera kärlek. Hur som helst slår det aldrig fel. När jag vänder sista bladet är jag alltid lika kär... I mannen vid havet, den råbarkade stalldrängen, den sluga affärsmannen osv. Man vet, redan när man läser hans namn första gången, att han kommer vara just den bokens man med stor M. Mannen som alltid har mörkt hår lysande ögon och är så där härligt mystisk. Man sträckläser in på småtimmarna trots att man ska upp tidigt bara för att komma till den delen av boken där han tar henne i sina armar och slutligen får flickan. Den stora frågan är: Var i helvete är han?


Jag hittade mannen i mitt liv. Han var allt och lite till. Vi gjorde allt det där som man ska göra i livet. Barn, giftermål, planerade för framtiden... Sen hittade jag honom igen... I vår säng tillsammans med någon han i sin tur hittat! Vilken jävla bok är det om jag får fråga!? Min kärlekssaga har förvandlats till en parodi. Jag gillar inte ens sådana böcker! Och vad värre är, det här är ingen bok jag kan lägga åt sidan när jag inte orkar läsa mer. Men som en vis kvinna en gång sa, "Shit happens... Och då får man skrapa bort det från under skorna och knata vidare... Jag kan ju tvätta skorna men skit är alltid skit!" När det väl är avklarat inser man att man är tillbaka på ruta ett. Med undantaget att man numera är frånskild och småbarnsmamma innan man ens fyllt 30. Men vart finns han då? Mannen i boken. Nu har man ju intalat sig själv att allt som hänt har hänt för att mannen i boken fortfarande finns där ute och man kan ju inte vara gift när man väl hittar honom!
Likt en vandringssägen har jag hört talas om en lista... En lista som ska dimpa ner i brevlådan när man blivit singel. En lista fylld med snälla, snygga, mystiska bokmän! Tror att personen som delar ut den listan har tappat min adress! Har nämligen gjort allt som man förväntas göra i en sådan situation. Har bett till högre makter att min före detta drabbas av en hemsk könssjukdom som får snorren att trilla av, har intalat mig själv att hans nya söta unga flickvän i själva verket är ruskigt ful och alldeles för barnslig, har ändrat relationsstatus på Facebook från "married" till "single" och sist men inte minst gjort mitt bästa för att övertala alla i min omgivning att jag är lyckligast i hela världen nu när jag äntligen är fri! Det kan inte vara så svårt att klura ut vart jag bor vilket leder till att jag börjar misstänka att denna lista inte finns! But a girl can dream! ;)

Nu till den svåra biten. Hur gör man? Har glömt bort hur det är att vara ute på marknaden så att säga. Jag vill ha en vettig karl som älskar mig lika mycket som jag älskar honom! Kan inte riktigt se framför mig hur han ska storma in på mitt jobb eller svepa förbi den lokala puben... Man ska ju inte träffa folk på krogen sägs det. Men vart då? eftersom jag inte är en dejta-på-nätet-tjej heller så börjar hoppet sakta men säkert ticka iväg likt en biologisk klocka. En sak kan jag dock lova! Jag är inte heller en tjej som begraver sig i det förflutna när man har en hel framtid runt hörnet!

Jag får helt enkelt skaffa mig ett hus vid havet och bygga ett stall för skam den som ger sig!

Tjing!

Är det för bra för att vara sant... Eller är det så bra just för att det är sant?

Tror att många kommer misstolka det här inlägget... Men det är helt okej! Det här är ju ändå bara en plats där jag kan bli av med tankar som rinner över. Så länge det är logiskt för mig så är det som det ska!

Känslan av total tillfredsställelse är en känsla som inte allt för ofta besöker mig. Men när den väl gör det faller bitar på plats. Bitar jag inte ens visste fattades... Ett uttryck som "ingen kan älska nån som inte älskar sig själv" kan jag köpa... Men finns det nån som älskar sig själv till 100 %? Tror inte det.. Finns alltid nåt man skulle vilja ändra på! Sen finns det säkert personer som skiter i dom sista %:erna och är mer än nöjda med att älska sig själva till kanske 87%... Jag är nog en sån person!
Självklart finns det tillfällen när man känner sig som skit, men dom vägs ofta upp av tillfällen när man känner sig som kung i baren!
Hur som helst... Det jobbiga kommer när allt känns skitbra... Hela vägen! Jag menar, om man är på toppen kan det ju bara gå utför! Jag har bestämt mig för att försöka skita i dom tankarna, hur svårt det än är... Nackdelen är att jag vet hur jag själv fungerar. Jag börjar tänka lite i dom banorna och innan jag vet ordet av så jag jag placerat mig själv längst ner för att åter igen kämpa mig upp! Denna lilla procedur brukar ta ca. 2 veckor...
Låt oss leka med tanken att två veckor har gått, eller varför inte nästan fyra, och jag har ännu inte börjat förstöra för mig själv... Vad betyder det?? Såna tankar gör mig livrädd! Min lilla två veckors ritual är ju den som fått mig till vart jag är idag! Ska jag nu helt plötsligt ignorera den bara för att allt känns så jävla bra!? Speciellt när det inte är min förtjänst att jag mår toppen... Kan ju inte påstå att jag skulle vilja ändra på något som det ser ut nu, men vem vet, kanske dyker mina små demoner upp ändå?! Min största rädsla är att bli lämnad, det är nog det som är grunden till mitt beteende...
Men när man släpper på vissa regler man har haft, å fullständigt skiter i att allt kan gå åt helvete, så är det... så jävla värt det!

Om man tänker tillbaka så är det, så vitt jag vet, så att när det verkar för bra för att vara sant så är det oftast så... Å när allt är perfect så kommer nåt hända som förstör... Kanske är det därför jag har dom tankarna jag har...

Hur som helst. Hur ska man tolka vissa saker då? Känslor, tankar, reaktioner mm.
Vad betyder det när man saknar någon som inte ens har gått än? Eller när man tänker på någon varje vaken sekund trots att man försöker låta bli! Jag vet inte... Eller så vet jag, men vågar inte skriva ner det... Eller säga det högt... För då är det ju på riktigt!
Kan nästan tycka att det är jobbigt.... Missförstå mig rätt, ett bra jobbigt, men ändå jobbigt! Att sakna nån, eller längta efter nån är nog en av dom jobbigaste känslorna man kan ha! Man kan lixom inte stoppa undan en sån känsla, den gnager!

Ibland undrar jag hur stabilt ett grodblad är... Håller det för fler grodor än en? Som det känns just nu så finns det ialla fall plats för två! Och jag kan ju inte göra mer än att hoppas på att den andra grodan inte funderar på att hoppa i!

Rädsla kan komma i många förpackningar... Några exempel är kanske hur skulle min familj reagera på saker å ting, hur reagerar en person som får träffa min familj, NÄR får nån träffa min familj... osv.
Nu har jag den bästa familjen i världen, så det finns väl ingen anledning att oroa sig... Men lik förbannat så gör jag det!

Sen går man mycket på vad man har hört.. Typ jag är livrädd för att få blommor... För jag har fått höra att man får blommor vid två tillfällen... När man blivit sårad, eller när man ska bli sårad...
Eller en riktigt hård kram får man bara precis innan man får höra att man inte kommer kramas nå mer...

Tänk så här: Är du van att sova ensam så är det svårt att sova med någon... Men har du väl sovit med någon är det ännu svårare å sova själv!

Sen finns det ju andra typer av rädsla. Rädslan över saker man inte kan styra... Man kan styra mycket när man är inblandad som "första person"... Men man kan tex inte styra över sånt som hänt innan ens tid. Och det är väl där rädslan kommer in... Rädslan över att tiden innan ens tid kommer tillbaka.. Sen behöver det inte vara negativa saker som kommer tillbaka, och dom sakerna är ju mer än välkomna! Men inget kommer ofta ensamt...!
Okej, det där lät lite skruvat, men det är lugnt...

Jag är ialla fall glad över nuet! Och hoppas innerligt att nuet stannar!

Så hur va det nu då?! Är det för bra för att vara sant, eller är det bra just för att det är sant...?
Jag tycker i alla fall att du är bättre än bra å det är så sant som det är sagt!  =)

Tjing

Ok, har gått å tänkt på det här ett bra tag å nu känner jag att jag måste avreagera mig lite...

What's up med svenska arbetsförmedlingen?! Har skrattat gott åt det här med min syster å min oerhört gravida vän.

Om vi börjar så här: Om man nu är arbetslös och faktiskt söker jobb så får man aldrig hjälp av arbetsförmedlingen! Jag har back in the days varit inskriven i afm och har aldrig fått ens så mycket som ett förslag på jobb. Kruxet kommer när man faktiskt INTE söker jobb men behöver vara inskriven i afm för att få hjälp av någon annan, ex. Om du söker A-kassa, ALFA-kassa el. dylikt så MÅSTE du vara inskriven i afm! Eller om du söker bostadsbidrag eller andra bidrag medan du inte jobbar, då måste du också vara inskriven...

Det nya systemet innebär att när du skrivs in i arbetsförmedlingen så måste du lämna referenser från tidigare jobb, praktiker eller utbildning. Om du inte kan bevisa på något sett att du har jobbat/pluggat där så gills inte de referenserna. Och om de inte gills så kan dom inte skicka jobb till dig inom dessa områden. En ny regel är också att om du blir erbjuden ett jobb från arbetsförmedlingen så MÅSTE du söka det! Det spelar ingen roll vad det är för jobb, eller vart det ligger för den delen, det måste sökas! Om du inte söker det jobb du fått hemskickat så blir du automatiskt utskriven igen och hela proceduren måste göras om från början.

De här reglerna är bestämda för att minska arbetslösheten i Svea... Ok, skitbra! Minska på ni bara... Men det finns ju tamejfan en gräns!

Ta som ett exempel när min syster var gravid skulle hon söka A-kassa. Hon jobbade inte då hon precis avslutat sina studier på tillskärarakademin. Hon är intresserad av design och mode och vill i framtiden jobba inom detta. Eftersom hon räknas som arbetslös trots att hon är gravid så måste hon skriva in sig i arbetsförmedlingen för att kunna söka A-kassa. Hon går på möte med en snubbe där dom sätter sig ner och pratar igenom hennes situation. Detta, mind you, med magen i vädret! Hon förklarar att beräknat födelsedatum är månadsskiftet juli-aug. Efter mötet är slut går hon belåten där ifrån med vetskapen av att dom ändå inte kommer höra av sig, det gör dom ju aldrig! Men neeej neeej, hör å häpna, hem i brevlådan kommer ett litet brev från just arbetsförmedlingen där dom glatt berättar att dom hittat ett jobb åt henne. Ett jobb som skulle passa perfekt!

Okej, tänker hon medan hon fortsätter läsa... Där står det att jobbet de hittat är ett jobb som barnflicka... eeeh va?! Inte bara det.. Som barnflicka i city under en månads tid, månadsskiftet juli-aug... Det här är ju ett skämt tänker min kära syster. Någonting måste ju ha blivit fel! Dels för att hon inte har några kvalifikationer inom yrket och dels för att hon ska föda barn då!! Dom satt ju precis i ett möte där situationen förklarades! Hon hade ju för fan magen i ansiktet på honom! Men nej, detta är inget missförstånd. Och söker hon inte detta jobb så blir hon utskriven och kan på så sätt inte söka A-kassa. Det här är ju inte klokt!

För en tid sen jobbade min syster på MQ i Nacka Forum. Men pga ett "underliv" till chef kunde hon inte jobba kvar. Hon går då till arbetsförmedlingen å förklarar sitt problem och dom skriver in henne och gör upp en plan. Något senare får hon ett sånt där litet brev som tidigare nämnt, ner i brevlådan. Hon öppnar och läser att dom hittat ett jobb som passar som handen i handsken för systra mi! Var är det här uuuunderbara jobbet som skulle passa henne perfa.... *trumvirvel* .......på MQ I NACKA FORUM! Den ansökan som låg ute för att fylla platsen efter min syster är den som afm, likt iq mums mums, skickat hem till henne! Tillåt mig garva läppen av mig!

Något annat är när dom skickar hem jobb som ligger åt tjotta typ Skåne eller Boden... Hallå, jag bor i Sthlm... Då anser dom att om det är möjligt så finns det skäl att flytta dit! Vadå om det är möjligt... Ok, jag har min lägenhet här, å min familj... Ja men surru en liten studio på 4 kvm kan vi fixa i boden, och familjen kan ju komma å hälsa på... Om dom har råd och åka dit. Om inte så kan dom ju droppa förbi hos arbetsförmedlingen å få ett nytt jobberbjudande.. Kanske på ett hunddagis i Jukkasjärvi!

Men vad är skäl nog då? Vad är skäl nog för att få tacka nej? Ja, det är i alla fall inte ett skäl om du har barn eller husdjur, för barn finns det överallt och husdjur kan förflyttas eller avlivas. Inte heller om du är rullstolsbunden får du tacka nej till ett jobb som personlig assistent åt Britta 97 som bor i Kirunas skogar och har som främsta intresse att åka snowboard!

"Vadå, kan du inte åka snowboard med rullstolen? Vad tråkigt för dig, då blidde det ingen sjukpenning för dig lilla gumman! Nej, nu ska jag gå och unna mig nå dyrt!"

Ja, det låter som arbetsförmedlingen det...

Så ska man sitta där i väntan på sin tur... Efter x antal timmar, när kö lappen är så där lagom skrynklig, har man ångest för att dom ska ropa upp ens nummer då man suttit å hört hur diskreta dom varit med alla andra stackare som stått före i kön...

"Är du ARBETSLÖS? Jahaa, så du har FÅTT SPARKEN!"

"Hur länge hade du bott här sa du? Hallå? Jaha, är du NYIMPORTERAD! Kan du inte PRATA SVENSKA! *sprak i högtalarna* - KAN VI FÅ EN TOLK TILL DISK TVÅ"

"Jaha vad vill du jobba med då? Ett ögonblick ska vi se om det finns några förfrågningar för en man med er KROPPSBYGGNAD!"

"Nej, du står i fel kö. Kön för dom som söker SOCIALBIDRAG är där borta... Ja precis där, bredvid soptunnan ja."

Det är ju ett skämt att man ska behöva gå igenom total förnedring för att få hjälp! Och många behöver som sagt inte ens hjälp med arbete, utan behöver bara fylla kravet att vara inskriven. Svea må va ett bra land, men långt ifrån perfekt! Jag kan bara skatta mig lycklig över att jag i dagens läge är student och slipper inställa mig på Förnedringsförmedlingen!

Tjing

För ovanlighetens skull är detta ett väldigt glatt inlägg. Det skrivs med ett leende på läpparna och önskas läsas med ett!  =)

Vad är lycka? Kan man ta på det? Vad består det av? Frågorna är många och svaren lika så.

Jag tror att lycka is in the eye of the beholder!

Det är otroligt hur man kan göra en annan människa lycklig utan att ens veta om det!

För en tid sen mötte jag en tjej här där jag bor. Vi är inte vad jag vill kalla vänner, snarare ytligt bekanta. Vi hälsar när vi ses och kan festa tillsammans. Hur som haver... Hon jobbar på ett dagis här i närheten och när vi sågs nu sist så berättade hon för mig att i våras hade dom varit ute på promenad med barnen och allting hade varit jätte jobbigt. Barnen var tjuriga och sprang runt och busade. De hade mött en hel del människor på vägen som alla på något sett stört sig på barnens beteende. Nästan framme vid dagiset igen så möter dom en tjej på cykel. Vägen dom går på är smal och tjejen får kliva av sin cykel för att komma förbi skocken med barn. En till som ska bli irriterad och lägga en spydig kommentar tänker dom när tjejen plötsligt spricker upp i ett jätte leende och hälsar glatt på både barn som fröknar.

Själv hade jag glömt bort det här scenariot. Tydligen va tjejen på cykel jag! Det roliga med den här lilla historien är att för mig va det en världslig sak att dra lite på munnen och kläcka ur mig något vänligt, medan för fröknarna som var ute med barnen gjorde det resten av dagen. Tydligen blev "den trevliga flickans leende" ett ämne som dök upp hela veckan i personalrummet! Tänk så lite man vet... Jag hade aldrig kunnat ana vad ett smile kunde ha för följder!

När hon berättade detta för mig blev jag glad om inte lite generad. Kom även på mig själv med att le både åt höger och vänster under resten av den helgen.

Bara en liten tankeställare. En sån enkel sak som ett leende är för dig kanske en burk med torkade ärtor, men för personen som får det en maraccas!

Jag är just nu inne i ett smärre lyckorus. För att vara jag och för att vara denna tiden på året så är det helt underbart! Normalt beteende för mig när vintern knackar på min dörr är att dra täcket över huvudet och släcka livsglädjen tills våren nalkas. Men inte i år! I år är det snarare "when winter is a'rocking please come a'knocking"! Vad kan vara annorlunda månntro? Jag vet inte faktiskt.. Kan det vara så att min lilla Myles har kommit till världen och gjort mig till överglad och stolt moster... Eller är det för att Alianora snart ska kläckas... Eller för att jag är befriad från Hitler och hans Eva Braun nere på firman... Jag vet inte, men välkomnar lyckan med öppna famnar likt Tomten slukar ett glas mjölk och ett paket American brownies!

Det sägs ju att julen är en tid för kärlek och gåvor. Eller varför inte gåvan av kärlek. Jag vill därför (om än lite tidigt) berätta vad kärlek är för mig!

Kärlek är:

En mor som låter sina vuxna barn flytta tillbaka hem trots att detta ej är nödvändigt!

En syster som lägger sin sista slant på en present som skickas runt halva jorden fast än jag blir lika glad för ett grattis samtal!

En vän som trots motgångar visat sig vara en riktig vän! "Bröder bråkar, men de är fortfarande bröder".

Magar proppfulla med barn till höger å vänster.

En gammal vänskap som tas upp igen, och faller tillbaka på plats som det mest naturliga i hela världen. En vän som efter nästan 10 år fortfarande kan får mig att skratta som ingen annan! =)

Familjen Lidestedt/Meurer/Wallander/Williams/Carlsson. Ingen har en familj som jag!

Vänner man inte behöver ringa varje dag för att inte förlora. Vänner som alltid finns där no matter what! - Sanja!

Folk som lämnar roliga kommentarer efter de läst min blogg.

Julafton hos världens bästa Mormor samt Midsommar på Tegelön - Bättre stämning får man tamejfan leta efter!

Kusiner som alltid finns där när man behöver dom!

Mostrar som tar sig tid att läsa ens blogg! =)

Vodka/Shark grabbarna aka xcent. Brothers from other mothers!

Ett leende från en främling!

Listan skulle kunna göras milslång men jag besparar er den. Har en hel dag framför mig som ska fyllas med kärlek och skratt!... Och en smarrig kladdkaka...

Tror att alla har en kärleks lista... Kanske bara krävs ett leende eller lite lycka för att plocka fram den...

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet. Så jag skulle vilja ta tillfället i akt att bjuda in alla till mitt 150 års kalas! =)

Tjing

Dagens tema får vara - Don't do the crime if you can't do the time!

Ok den här sidan finns för att jag ska kunna avreagera mig eller bara fördriva tid. Vad som är vad framgår nog ganska tydligt och behöver inte stärkas här. Men den här gången vill jag bara droppa en tankeställare... Eller en tanke snarare.

Hur dum får man vara innan man blir elak?

Att vara dum och att vara elak är två helt olika saker. Dum kan du vara när du svarar på frågor, skriver ett prov eller varför inte när du gör bort dig.

Alltså: Dum = Korkad

När går ren dumhet över till elakhet då? Är det när du är så korkad att du inte förstår att du sårar någon? Eller är det kanske så att elakhet kommer först?

Kan det vara så illa att man i sin elakhet gör något riktigt dumt bara för att vid ett senare tillfälle förstå, och inse hur dum man har varit... You tell me, för jag vet faktiskt inte. Kan bara gissa.

Hur straffar sig dumhet?

Elakhet brukar i längden straffa sig självt, men kan man bli straffad för sin dumhet? För att man är korkad... Har ställt mig den frågan väldigt länge och har nu kommit fram till att svaret är ja!

Straffet för dumhet är nämligen dumheten själv.

Tänk efter, är du så korkad att du inte pluggar när du vet att du ska skriva ett prov så får du dåliga resultat. Eller är du så dum att du kastar bort någon du är fullt medveten om att du vill behålla, för alltid, så får du straffet när du tvingas leva utan honom.

Men kan man inte gå tillbaka då? Klart man kan. Så fort någon uppfunnit en tidsmaskin... Ja, och självfallet dränerat din hjärna från dumhet så att du inte åker tillbaka i tiden och gör samma misstag. För samma sekund du gör ditt misstag försvinner din rätt att fixa det. Det är inte längre upp till dig.

För att gå vidare...

När är man färdigstraffad då?

Det måste ju finnas en tidsbegränsning på straffet. Jag menar, även våldtäktsmän och mördare har ett tidsbegränsat straff. Det finns ingen som blir dömd till en tillsvidare vistelse i finkan.

Det är nu vi kommer fram till den svåra delen. Ja, att göra misstaget va den enkla delen. Det är nämligen så att i en sådan situation är det du som är domare. Ok, piece of cake tänker du nu, då friar jag mig själv! Men vad man inte tänkt på i en sådan situation är att utöver domare så är du även jury, advokat, förövaren samt offret. Det låter skumt men tro mig, det är den mest rättvisa rättegången du någonsin kommer få. Eftersom du dömer dig själv är det du som delar ut straffet och där finns inga genvägar. Du kommer må dåligt tills du mår bra. Du bestämmer när, var och hur straffet ska utdelas. Men du är som sagt även offret och ska bestämma hur länge din gärningsman ska straffas. Du kan ju tänka dig hur en sådan rättegång skulle se ut...

Nu är ni alla säkert väldigt förvirrade.. Men allt är i sin ordning. 

I slutändan undrar jag väl mest varför inget man gör hjälper. Varför gör det så ont. Man har alla dom här tankarna - Om jag gör så här eller säger så där eller förklarar... Så kommer allt kännas bra sen. Men det stämmer ju inte! Förklara är inte alltid lätt... Hur förklarar man att man släpper någon för att man är för kär? Att rädslan över att denna någon inte känner likadant tagit över. Att tanken på att han kanske lämnar dig gör så ont att du väljer att lämna först. Jag vet inte hur man förklarar, men jag önskar idag att jag hade försökt!

Och man undrar på hur många sätt kan man förklara? På mååånga sätt. Eller kanske inte på nåt sätt. Eller kanske på rätt sätt. Vad det nu är.

Jag vet inte. Jag har inte ens en förklaring. Bara ursäkter.

Allt jag vet är att ingen tycker om dig som jag.

Det här inlägget handlar om mig, bara mig och ingen annan!

Tror jag går igenom någon slags fas. Jag tror att denna fas kallas panik fasen!
Har kommit underfund med detta då jag börjat lägga märke till hur saker och ting sakta men säkert äter upp mig inifrån och lämnar efter sig den bittra smaken av hysteri!
Som i de flesta av mina inlägg så började även detta för en tid sedan...

Jag har sedan en tid varit väldigt pedant vad gäller städning hemma hos mig. Allt är på sin plats, ingen disk, rena golv, bäddad säng med rena sängkläder och underbart doftande vanilj ljus som grädden på moset. Det enda som störde harmonin var att tvättkorgen var full! Som den för tillfället ordentliga flickan jag är, trycker jag ner min sorterade tvätt i två Ikea kassar och beger mig till tvättstugan. När allt är tvättat känns det som en befrielse att komma hem och vika ner den rena tvätten min garderob... Trodde jag! Just nu tas den första tuggan av mitt inre!
Hur jag än pular och packar om så får kläderna inte plats! Jag rensar ut alla kläder jag inte använder och ställer ner dessa i mitt källarförråd. Ställer mig åter igen och pular med kläderna, som fortfarande inte får plats! Jag fullkomligt mosar in kläder i garderoben. Efter ett tag ger jag upp och pular in dom sista plaggen i linneskåpet istället! Nu har jag alltså två garderober, golv till tak, proppfulla med kläder. En garderob full med kläder som hänger på galge samt kläder intryckta i linneskåpet!
Nöjd med dagens insats går jag och lägger mig.

Dag 2, Fredag.
Ska gå ut och festa med några vänner. Har inte varit ute på ett tag och ser fram emot kvällen! Mitt lyckorus kommer strax till ett stop.
Med två timmar på mig innan det är dax att rulla börjar jag fundera på vad jag ska ta på mig för kläder... Efter en timmes djupdykning i mina garderober kommer jag fram till att jag inte har något att ta på mig!! Hur faan är detta möjligt?! Jag har ju själv stått och svurit bara kvällen innan över att jag har för mycket kläder! Men så sant som det är sagt... Där finns INGENTING som faller mig i smaken! Det slutar med att jag tar på mig ett par svarta jeans, en svart tröja och ett par svarta skor... För att lixom bryta lite mot mitt svarta hår! *kräks* Vem som helst som sett mig "out and about" det senaste året kan intyga att detta är dom kläderna som, likt en dålig radiohit, aldrig slutar att hemsöka mig!

 För att gå vidare kan jag berätta lite hur det ser ut hemma hos mig. En hall, ett kök, ett badrum samt ett vardagsrum med sovalkov. Allt detta på 37kvm.
Om man sedan kikar på min inredning och mitt utsökta möblemang kan man glatt konstatera att jag har en väldigt bra smak! Tyvärr passar inte alltid bra smak och 37kvm ihop!
Hade jag varit av det manliga könet hade jag varit den första som erkänt penisavund!
Jag har nämligen en enorm soffa, en enorm säng, ett enormt bord, en relativt stor bokhylla och en enorm taklampa! Då detta, tack vare min känsla för inredning, ändå ser väldigt bra ut hemma hos mig kan jag inte låta bli att känna en irritation som lurar i knutarna... Det går nämligen bara att möblera på ett sätt.. Så som jag har det nu! Så som jag har haft sedan jag flyttade in för snart två år sedan! Så som jag kommer ha tills jag flyttar ut!! Detta kanske inte låter som en stor grej, men när jag har fått en fix idé så har jag svårt att släppa den! Alltså tänker jag inte på något annat än hur jag skulle vilja ha det om jag kunde ändra om! Och detta alla vakna timmar på dygnet som spenderas i min lägenhet!
Det är väl inte så farligt... Men det är nu två saker som gnager iväg i mitt undermedvetna...

Jag måste erkänna att jag är lite av en latmask när jag sätter den sidan till. Och att det kan bli väldigt frustrerande ibland. Men det finns faktiskt en känsla som är värre! Det är när man verkligen VILL göra saker men det alltid är något som kommer i vägen! Ta gymmet som ett exempel. Jag utnyttjar inte mitt gymkort under sommarn utan har mitt datum då jag "sätter igång" igen... Det är något jag ser fram emot. Och varför är det alltid så att när man verkligen ser fram emot något så kan man inte komma dit fort nog! Dagen innan "mitt datum" så bryter jag armen och får inte träna på 4 veckor... Sucks, men vad gör man... Det är bara vänta ut tiden. Tiden är inne och man har äntligen blivit av med det där gipset och bestämmer att på måndag då jävlar!! Måndagen kommer och bihålorna är så fulla med snor att det känns som om man har huvudet i ett skruvstäd! Då har man blivit förkyld med halsont, sprängande huvudvärk, lock för öronen, feber och allt annat som kan tänkas komma i vägen för ens planer! Det hela kan jämföras med när man tex. drömmer att man blir jagad av, låt os säga, en noshörning... Man springer så fort man bara kan men benen rör sig i slow motion!! Eller en verklig, självupplevd liknelse. När du sitter på motorvägs bussen, närmaste hållplats är 10 minuter bort, det är proppfullt med folk, och killen som står precis bredvid/ovanför dig har en andedräkt som skulle kunna väcka döda! En andedräkt som skriker "en pungråtta har krupit in i min mun och dött", och det finns ingenstans att ta vägen!! Oerhört frustrerande!

Jag vill avsluta det hela med en avreagering i panik-skrik formen och hoppas på att denna fas är snabbt övergående.

NEJ jag tycker inte att det är bekvämt att ha någon i knäet under en heeeel kväll i soffan! Och NEJ, jag vill inte bli klappad på som om jag vore nåt jävla husdjur varenda tickande sekund! Jag tycker INTE om att bli pillad på stup i kvarten vare sig det är på ryggen, i håret, på benet eller handen! 
Får jag höra den där jäävla sms signalen som vill påpeka att jag fått ETT TILL meddelande full proppat med "gulliga" smajlisar en enda gång till så hoppar jag framför tåget!  Och det är INTE mysigt att bli stirrad på oavbrutet i tre timmar heller... Hur romantiskt det än verkar!!
Och för GUDS SKULL, jag tycker INTE att det är bekvämt att bli klappad i ansiktet när jag tittar på film!

JAG FÅR PANIK! JAG KVÄVS! JAG FÅR ÅNGEST BARA JAG SKRIVER OM DET!!!

Puh... Skönt att få det ut mig!

Ok.. Kan se rubrikerna framför mig..

"Dagens i-lands problem: Taket över mitt huvud är BARA 37kvm och rymmer inte alla mina kläder... Eller varför inte Idag har jag ätit så mycket att jag inte kommer orka min efterrätt... "

Jag vet att detta är små världsliga ting, men ibland är det dom som tar knäcken på en!
Jag kommer nog ur min panik fas inom snar framtid... Bara för att trilla in i någon ny fas. Det är väl så det funkar, så man rör sig framåt.

Det är bara hoppas att inte hela livet är skit för det går inte att polera upp en bajskorv!

Tjing

En tanke som inte stört mig så mycket förr, men som på sista tiden gnager lite..

När jag va 15 så var jag kanske inte den mest populära sushin på fatet. Men jag hade min familj och mitt "tjej gäng" och dom betydde allt! På så sätt kan jag förstå vissa beteenden hos unga tjejer idag. Men i min lilla klick, som när den nått sin topp bestod av ca.15 tjejer, hade vi alla vår egen stil!

Personerna i denna historia nämns inte vid riktiga namn!

Typ Mimsan som körde på kort kort å tajt tajt ena dagen för att sen nästa dag överraska med ett par baggy jeans. Eller Matalie som hade det största håret tänkbart! Visst följde vi trender vi med... Manny, Mettan, Marro, Messi, Merica, Miza mf... Vi hade alla vid något tillfälle den där carhart jackan, den fula NYPD väskan som sedan byttes mot en eastside ryggsäck i mini format, buffalos - eller billig kopia, savann byxor med dragkedjan utanpå - dessutom vita med svarta string, dont toutch tröjan med handavtryck eller varför inte pösiga byxor med kalsong resor som sticker upp! Jo tack, vi hade våra små saker för oss vi med!

Men dagens 15 åringar, Lord have mercy, är ju helt tappade bakom flötet!

Det började lite med att man såg dom i Orminge Centrum med sina mjukis byxor... Fullt förståligt då jag själv brukar dra på mig ett par mjukisar när jag glider ner till centrum. Men sen går det bara utför!
Mjukis byxor och munkjacka, ok. Men med finskor, supertuperat hår, linnen där BH:n alltid ska vara synlig även då du inte har några bröst i BH:N, och ett fejs så fult sminkat att det ger dom en look som skriker "Jag snubblade och landade i en burk med träfärg"! Ett lager med puder så tjockt att alla naturliga linjer i ansiktet försvinner. Dra på ett lager rouge på det, och sen för att kompensera att vi inte längre har några drag, som skiljer oss från våra vänner, så placerar vi det tjockaste lagret med mascara... över hela ögat... Så att man inte längre kan urskilja vår ögonfärg. Och som grädden på moset smetar vi på idomin salva på läpparna och RUNT hela munnen så att vi får ett fint vitt lager som framhäver våra, i kontrast med det vita, orange färgade tänder!

För att inte skapa förvirring vill jag påpeka att detta är något dessa flickor har på sig jämt och ständigt! Vi ser dom kliva på skolbussen. Vi ser dom glida rund i centrum med moppe pojkarna, som avancerat från service butiken till själva parkeringsplatsen. Vi ser dom i kungsan när det är något "Ung 08" jippo. Vi ser dom till och med på våra gudbarns dop! Den här skrämmande synen är vad vi kallar dagens ungdom... Dessa flickor är ju vår framtid! Härligt! Kommer alltså inte kunna gå till en sminkös när jag blir gammal pga. rädslan att se ut som en vandrande reklam pelare för Alcro husfärg! 

Men hur många tänkte inte så om oss när vi var 15! Idag ser ju modet för vår åldersgrupp annorlunda ut jämfört med modet för 10 år sen! För idag använder vi kläder helt utan passform, sydda av farmors gamla gardiner med blommiga tights under...! Modet kommer alltid vara fult i någons ögon, därför väljer jag nog att inte följa trenden om möjligt!

Detta inlägg är lika mycket avreagering på dagens ungdom som ett stort shout out till min egen!

Nu är måttet rågat!

Kommer ihåg när man var yngre och alla körde med dom där fraserna "Höjden av fräckhet är att skita på grannens trapp å sen plinga på å fråga efter toapapper". Well, fick lite av en "höjden av" flashback för inte så länge sen!

Höjden av så jävla bortgjord är när man går på stan och tre snyggingar stannar och frågar om vägen!

Låt mig ta det hela från början så det inte skapas någon förvirring.

Som sagt, en dag för inte så länge sedan promenerade jag i stan, solen sken och jag var på väg hem från en hård arbetsdag. Eftersom jag jobbar i flytt branschen så är man inte så jätte fräsch efter en hård arbetsdag och har kanske inte någon större lust att vandra genom Stureplan bort mot Kungsan, iförd sunkiga arbetskläder och ett ofrivilligt backslick skapat av ett kontinuerligt svett flöde i pannan, när resten av befolkningen trippar runt i den senaste märkes bikinin. Men på något sett måste man ju ta sig hem!

Väl framme i Kungsan blir jag stoppad av inte mindre än tre, inte två utan tre (!!) snyggingar! För att beskriva dessa underbara ting behöver jag färdas bakåt i tiden och använda mig av Systra mi och Jaqulines uttryck, SHULLA MULLA!

Den ena mannen öppnar sin mun, sin underbara mun, och säger.......

Hrruuule mrruuule brruuule.... Eller ja, det är vad jag hör.. Grabbarna pratar skånska! Känslan jag  fick påminde mycket om när jag tittade på Timon & Pumba i Lejonkungen 3, när Timons mamma förklarar för sin son...

"Se ut över horisonten... Allt solen rör vid... Tillhör någon annan!"

Inte nog med att jag säkerligen såg dum ut där jag stod, jag var tvungen att säga, Va?

Än en gång öppnar han munnen för att ställa sin fråga. Hade detta varit en man som pratar arabiska med gröt i munnen hade jag förstått lika mycket! Så jag drar till med ett "förlåt vad sa du" och efter frågan ställts en tredje gång och jag, nästan desperat, kläcker ur mig "ber om ursäkt men jag förstår inte vad du säger" tittar han på mig och så säger han "Do you know how to get to Stureplan"! Skamsen som en hund pekar jag männen i rätt riktning och springer sedan åt motsatt håll med svansen mellan benen!

Efter denna skräckupplevelse har jag bestämt mig för att dra igång en namn insamling!

Då behöver man i alla fall inte skämmas när man inte fattar vad personen säger! Vid vissa tillfällen är det inte så viktigt att förstå vad som sägs, man förstår innebörden av det som sägs ändå... Ett exempel på detta är när jag, tillsammans med min underbara kusin, gick och impuls kollade på fotboll på Ullevi när jag var och hälsade på honom i Göteborg.

Göteborg - Helsingborg. När Helsingborgs klack drog igång med sina ramsor å allt vad det nu heter så hörde man inte ett smack! Meeen... Man förstod varför dom skrek och vad det handlade om så det spelade ingen roll!

Att möta folk på stan som får en att känna sig så korkad att man återupplever högstadiementalitet är ju bara för mycket! Skånskan låter ju ändå mer som danska eller möjligen arabiska så varför inte bara låta något av dessa länder få Skåne, eller åtminstone dess dialekt! På så sätt besparas vi, som inte pratar som om man konstant använder munskölj, dessa kräkljud!

Så, vad gör vi åt problemet nu då? Hur ska vi handskas med detta?

Har kommit fram till att den enklaste lösningen är oftast den bästa och avslutar därför denna blogg med ett stort leende och ett ljudligt

"Sorry, I don't speak Skånska"

Tjing

Känner mig nästan extra gammal den här veckan!

Vet inte om det beror på den lilla flickan som kallade mig för tanten under en hel arbetsdag, om jag i mitt undermedvetna kommit fram till att jag inte är 16 längre, eller om det helt enkelt beror på att jag aldrig varit äldre än jag är nu!

Vad är det som ger känslan av plötslig ålderdom? 

En stor lyx kåk, en Hummer i garaget, En Oskar i bokhyllan och en personlig kock/tränare!

Det är livet som 16-åringen i mig ser framför sig när hon blir vuxen... Inte en 1:a i Orminge, ett busskort för 620 spänn, vikariatet på flyttfirman och ett spartanskt utnyttjat gymkort! Men det är ju så livet ser ut om man inte skärper till sig och faktiskt gör något med sina dolda talanger.

Jag minns när man gick ut på krogen 7 dagar i veckan och drack både öl och drinkar... Trots bristen på ett jobb verkade pengar aldrig vara ett problem. Och vem behövde sömn! En extra vodka/red bull och man va i toppform igen, redo för ännu en kväll på stan.

Man var en kvinnlig Herkules! Med styrka nog att lyfta upp hela världen på ens axlar och en odödlighet som bara en gud kan ha!

Suck... Drömmer mig bort... Back in the days... När livet verkligen var uppbyggt på Hakuna Matata!

En fredagskväll i dagens läge är lika med en kväll på soffan med ett halvt öga på någon DvD film man rotat fram ur filmhyllan. För att inte tala om lördagskvällen då man, fortfarande iklädd sin pyjamas, festar till det med ett glas vin för att fira sin vuxenhet. Ännu en kväll spenderad på soffan med skillnaden att "104,7 Sad FM- Easy listening for the over 30's" sipprar ut ur stereons högtalare. Man deppar ihop för att man är helt ensam, gammal och övergiven av allt hopp... Tar ett glas vin till! Undrar vad som hände.

Vaknade en dag och plötsligt var jag halvvägs till 30! Till slut är man så trött på livet att man går och lägger sig.

Vaknar upp med solen i ansiktet och som en skänk från ovan mår man... Ganska bra! Sätter sig upp i sängen, sträcker på sig och inser... Att baksmällan är ett faktum!
Hur som helst så har man ju vaknat på rätt sida, och man har bestämt sig för att just den dagen ska bli den första dagen på ens nya liv! Man ska börja äta nyttigt, aldrig mer dricka, börja träna ordentligt och så börjar det där programmet på TV:n och plötsligt har man glömt bort sitt nya liv och ligger åter igen som en soffpotatis i väntan på att Pizza Express ska komma och plinga på dörren. Det är inte så farligt ändå kanske? Att vara Bridget Jones reinkarnerad. Hon fick ju ändå ett jobb inom TV. Och hon gifte sig med Mark Darcy. En, vad många skulle kalla, brittisk hunk...!

Varför försvinner då aldrig känslan av att det bara är en fråga om tid innan demens boendet blivit ett faktum!? Kanske för att även Herkules hade en mänsklig sida! Och för att i det långa loppet är det inte frågan om hur tunn gränsen mellan vuxen och gammal är, utan vart den går!

Tjing

Gud vad det här irriterar mig!

Sitter på bussen på väg hem från jobbet när fyra unga tjejer kliver på och sätter sig bakom mig. Då mina hörlurar precis gått sönder, och snuvat mig på en lugn hemresa, kan jag inte undgå att höra vad de pratar om.

Den ena tjejen, med kortklippt hår, en stor snus under läppen, byxor som sitter under rumpan bara för att blotta de kamouflage färgade kalsingarna och ett språk som gör att man undrar om man slumrat till och vaknat 80 år senare, inleder samtalet med att påpeka hur "fett med jävla bäst" det kändes att "ge dom där slynorna fett med kuk"!?

De andra tre flickebarnen skrattar och håller glatt med. När en av de andra tjejerna, även hon med stor snus och kalsonger, börjar hoppa runt på bussen och skriker att hon ska "knulla sönder" den där "slappfittan" som "fuckade" henne förra helgen, visste jag inte om jag skulle vända mig om och totalt asgarva henne i ansiktet eller panik plinga så jag skulle få kliva av bussen!

Okej... Vad är det som händer egentligen? När blev det modernt att vara lesbisk??

Vart man än vänder sig har någon ny blivit homosexuell! Det är helt okej att vara lesbisk... Men det är väl ta mej fan ingen strömbrytare man kan trycka av och på! Ena sekunden har man en snubbe som är guds gåva till kvinnan för att nästa sekund vara en millitant lesbojan för att snubben bestämde sig för att vara guds gåva till en annan kvinna! Jag har väl också dejtat rötägg men inte fan har det gjort mig till lebb! Det roligaste är nog att detta syndrom verkar drabba flickor mellan 16 och 20 år. Som om att man är mest mottaglig för homosexuallitet just då! Det räcker inte heller med att bli lesbisk och komma ut ur garderoben utan man ska nämna det 40 ggr i VARJE mening också!

Om en vän till mig bestämt sig för att nu är hon lesbisk så är det helt okej med mig... När hon presenterar mig för sin flickvän är det heelt okej med mig... Tycker till och med att flickvännen är en riktigt bra tjej! Men att aldrig någonsin nämna sin flickvän vid namn bara för att få säga "min flickvän" stör mig!!

"Kalas, vad trevligt. Tar med mig MIN FLICKVÄN"  *kollar runt i rummet för att se om någon reagerat på min nyfunna lesbighet*... Snälla nån!

Och för att det inte ska ske några missuppfattningar blir alla mina vänner lesbiska dom me!

Tydligen när man blivit hobbyflata så kan man inte längre klä sig som man en gång gjorde utan nu måste man klä sig så manligt som möjligt... Med vissa undantag för dom som vars stil alltid skrikit "BOHEMIA BOHEMIA"...

Jag har alltid sagt kärlek som kärlek, spelar ingen roll vilket kön. Och det tycker jag fortfarande. Men tycker det är fruktansvärt irriterande när man bestämmer sig för att göra självmål bara för att få fansens uppmärksamhet! För sen, helt oväntat när den där snubben är intresserad igen, då vet man inte riktigt på vilken planhalva man ska spela!

Då heter det inte lesbisk längre, då är man "sexuell".  Alltså, man blir kär i en personlighet ... inte ett kön.

Okeeeeeej...Samma som bisexuell tänker man då... Men nej nej! Det är absolut inte samma! Det där "bi:et" ska bort fortare än du kan säga Anticimex!

Sen lite på äldre dar (när man fyllt 21) så låter man det där lesbiska lixom rinna ut i sanden som om det aldrig stått på menyn, och vipps så har man bytt ut fotbollen mot en bandyklubba!

Som sagt så tycker jag att allt det här är okej... Även om jag har svårt och förstå det, så tycker jag att det är helt okej!