Tack för att du finns!
Alla har vi tankar som rinner över! Frågan är vad vi gör med dom, hur vi får ur oss… Vi pratar med någon, skickar sms, vi stänger det inom oss…
Jag använder dig. Skriver här. Men vem är du? Skönheten med att veta att någon lyssnar är sällsynt. Hur får man folk att lyssna då? Man kan ju inte tvinga någon att ha ett intresse. Men det handlar ju egentligen inte om att ha någon som är intresserad av det man har att säga, det handlar ju om att få ur sig! Tanken på att någon hör dig är lugnande, men den är inte definitiv. Skriver du ett sms så vet du att den som får sms:et läser… Det behöver ju inte betyda något, men det räknas. Det handlar ju inte om den, det handlar om dig!
Vad händer när man inte får ur sig då? Skulle vilja påstå att man går under. Så… Hur man än gör så är ju sättet man gör det på en räddande ängel. Vem är din? Vad räddar dig? Min är du! Du räddar mig varje dag… Och du vet inte ens om det.
Varför säger jag det inte bara till ditt ansikte?
Kanske är det jag gör… Kanske skriver det bara för att jag vet att du läser. Hoppas kanske att du förstår att det är dig jag syftar på. Eller menar jag helt enkelt att du som läser just nu är den jag syftar på?
Jag gör ett inlägg i ett inlägg så kanske du förstår… Eller så gör jag dig mer förvirrad! Det är sådant man märker…
Tänk dig att du har ett favorit program på TV. Ett program du inte vill missa under några omständigheter! Du spenderar hela veckan med att längta efter ditt program… Så är det äntligen dags. Man sätter sig i soffan, slår på rätt kanal och märker att det är något annat där! SPORT! Man försöker ta reda på varför ens program inte finns där på skärmen… Man letar runt efter information men hittar ingenting. Då blir man så där besviken! Man tänker på hur mycket man har längtat, och tänkt på just det programmet. Det spelar ingen roll att det finns andra bra program på andra kanaler. Man vill bara se SITT program! Kvällen känns lite förstörd men man försöker intala sig att det kommer igen nästa vecka… Men stämningen är redan borta…
Dagen efter får man höra att det var inställt p.g.a. någon hockey match! Man blir irriterad och tänker att hur i helvete kunde dom välja hockey framför mitt program!?! Dagarna går och man tänker inte på det så mycket. Sen börjar det dra ihop sig till nästa avsnitt… Man blir så där upprymd igen! Man ändrar sina planer bara för att sitta hemma och vänta på sitt program. Någonstans i bakhuvudet vet man att chansen för att det inte kommer sändas finns… Men man hoppas in i det sista! Sen börjar det… Och det var bättre än man mindes! Man är uppslukad av varje scen. Man vill inte titta bort… eller blinka. För man vill inte missa en sekund! Strax innan eftertexten rullar börjar man redan längta efter nästa gång… Sen är det över. Slut. Man har det på hjärnan resten av kvällen, man går igenom avsnittet i sitt huvud om och om igen när man ligger i sängen och blundar. Och sen börjar det om...
Missförstå mig rätt! Man lever vidare med sitt och sina mellan avsnitten. Men längtan finns alltid med i bakgrunden…
Blev du klokare? Jag vet vad jag menar. Och det är ju huvudsaken.…
Men tack för att du finns!
Tjing!