whablow

Dagens tema får vara - Don't do the crime if you can't do the time!

Ok den här sidan finns för att jag ska kunna avreagera mig eller bara fördriva tid. Vad som är vad framgår nog ganska tydligt och behöver inte stärkas här. Men den här gången vill jag bara droppa en tankeställare... Eller en tanke snarare.

Hur dum får man vara innan man blir elak?

Att vara dum och att vara elak är två helt olika saker. Dum kan du vara när du svarar på frågor, skriver ett prov eller varför inte när du gör bort dig.

Alltså: Dum = Korkad

När går ren dumhet över till elakhet då? Är det när du är så korkad att du inte förstår att du sårar någon? Eller är det kanske så att elakhet kommer först?

Kan det vara så illa att man i sin elakhet gör något riktigt dumt bara för att vid ett senare tillfälle förstå, och inse hur dum man har varit... You tell me, för jag vet faktiskt inte. Kan bara gissa.

Hur straffar sig dumhet?

Elakhet brukar i längden straffa sig självt, men kan man bli straffad för sin dumhet? För att man är korkad... Har ställt mig den frågan väldigt länge och har nu kommit fram till att svaret är ja!

Straffet för dumhet är nämligen dumheten själv.

Tänk efter, är du så korkad att du inte pluggar när du vet att du ska skriva ett prov så får du dåliga resultat. Eller är du så dum att du kastar bort någon du är fullt medveten om att du vill behålla, för alltid, så får du straffet när du tvingas leva utan honom.

Men kan man inte gå tillbaka då? Klart man kan. Så fort någon uppfunnit en tidsmaskin... Ja, och självfallet dränerat din hjärna från dumhet så att du inte åker tillbaka i tiden och gör samma misstag. För samma sekund du gör ditt misstag försvinner din rätt att fixa det. Det är inte längre upp till dig.

För att gå vidare...

När är man färdigstraffad då?

Det måste ju finnas en tidsbegränsning på straffet. Jag menar, även våldtäktsmän och mördare har ett tidsbegränsat straff. Det finns ingen som blir dömd till en tillsvidare vistelse i finkan.

Det är nu vi kommer fram till den svåra delen. Ja, att göra misstaget va den enkla delen. Det är nämligen så att i en sådan situation är det du som är domare. Ok, piece of cake tänker du nu, då friar jag mig själv! Men vad man inte tänkt på i en sådan situation är att utöver domare så är du även jury, advokat, förövaren samt offret. Det låter skumt men tro mig, det är den mest rättvisa rättegången du någonsin kommer få. Eftersom du dömer dig själv är det du som delar ut straffet och där finns inga genvägar. Du kommer må dåligt tills du mår bra. Du bestämmer när, var och hur straffet ska utdelas. Men du är som sagt även offret och ska bestämma hur länge din gärningsman ska straffas. Du kan ju tänka dig hur en sådan rättegång skulle se ut...

Nu är ni alla säkert väldigt förvirrade.. Men allt är i sin ordning. 

I slutändan undrar jag väl mest varför inget man gör hjälper. Varför gör det så ont. Man har alla dom här tankarna - Om jag gör så här eller säger så där eller förklarar... Så kommer allt kännas bra sen. Men det stämmer ju inte! Förklara är inte alltid lätt... Hur förklarar man att man släpper någon för att man är för kär? Att rädslan över att denna någon inte känner likadant tagit över. Att tanken på att han kanske lämnar dig gör så ont att du väljer att lämna först. Jag vet inte hur man förklarar, men jag önskar idag att jag hade försökt!

Och man undrar på hur många sätt kan man förklara? På mååånga sätt. Eller kanske inte på nåt sätt. Eller kanske på rätt sätt. Vad det nu är.

Jag vet inte. Jag har inte ens en förklaring. Bara ursäkter.

Allt jag vet är att ingen tycker om dig som jag.