whablow

Dagens tema får vara - Don't do the crime if you can't do the time!

Ok den här sidan finns för att jag ska kunna avreagera mig eller bara fördriva tid. Vad som är vad framgår nog ganska tydligt och behöver inte stärkas här. Men den här gången vill jag bara droppa en tankeställare... Eller en tanke snarare.

Hur dum får man vara innan man blir elak?

Att vara dum och att vara elak är två helt olika saker. Dum kan du vara när du svarar på frågor, skriver ett prov eller varför inte när du gör bort dig.

Alltså: Dum = Korkad

När går ren dumhet över till elakhet då? Är det när du är så korkad att du inte förstår att du sårar någon? Eller är det kanske så att elakhet kommer först?

Kan det vara så illa att man i sin elakhet gör något riktigt dumt bara för att vid ett senare tillfälle förstå, och inse hur dum man har varit... You tell me, för jag vet faktiskt inte. Kan bara gissa.

Hur straffar sig dumhet?

Elakhet brukar i längden straffa sig självt, men kan man bli straffad för sin dumhet? För att man är korkad... Har ställt mig den frågan väldigt länge och har nu kommit fram till att svaret är ja!

Straffet för dumhet är nämligen dumheten själv.

Tänk efter, är du så korkad att du inte pluggar när du vet att du ska skriva ett prov så får du dåliga resultat. Eller är du så dum att du kastar bort någon du är fullt medveten om att du vill behålla, för alltid, så får du straffet när du tvingas leva utan honom.

Men kan man inte gå tillbaka då? Klart man kan. Så fort någon uppfunnit en tidsmaskin... Ja, och självfallet dränerat din hjärna från dumhet så att du inte åker tillbaka i tiden och gör samma misstag. För samma sekund du gör ditt misstag försvinner din rätt att fixa det. Det är inte längre upp till dig.

För att gå vidare...

När är man färdigstraffad då?

Det måste ju finnas en tidsbegränsning på straffet. Jag menar, även våldtäktsmän och mördare har ett tidsbegränsat straff. Det finns ingen som blir dömd till en tillsvidare vistelse i finkan.

Det är nu vi kommer fram till den svåra delen. Ja, att göra misstaget va den enkla delen. Det är nämligen så att i en sådan situation är det du som är domare. Ok, piece of cake tänker du nu, då friar jag mig själv! Men vad man inte tänkt på i en sådan situation är att utöver domare så är du även jury, advokat, förövaren samt offret. Det låter skumt men tro mig, det är den mest rättvisa rättegången du någonsin kommer få. Eftersom du dömer dig själv är det du som delar ut straffet och där finns inga genvägar. Du kommer må dåligt tills du mår bra. Du bestämmer när, var och hur straffet ska utdelas. Men du är som sagt även offret och ska bestämma hur länge din gärningsman ska straffas. Du kan ju tänka dig hur en sådan rättegång skulle se ut...

Nu är ni alla säkert väldigt förvirrade.. Men allt är i sin ordning. 

I slutändan undrar jag väl mest varför inget man gör hjälper. Varför gör det så ont. Man har alla dom här tankarna - Om jag gör så här eller säger så där eller förklarar... Så kommer allt kännas bra sen. Men det stämmer ju inte! Förklara är inte alltid lätt... Hur förklarar man att man släpper någon för att man är för kär? Att rädslan över att denna någon inte känner likadant tagit över. Att tanken på att han kanske lämnar dig gör så ont att du väljer att lämna först. Jag vet inte hur man förklarar, men jag önskar idag att jag hade försökt!

Och man undrar på hur många sätt kan man förklara? På mååånga sätt. Eller kanske inte på nåt sätt. Eller kanske på rätt sätt. Vad det nu är.

Jag vet inte. Jag har inte ens en förklaring. Bara ursäkter.

Allt jag vet är att ingen tycker om dig som jag.

Det här inlägget handlar om mig, bara mig och ingen annan!

Tror jag går igenom någon slags fas. Jag tror att denna fas kallas panik fasen!
Har kommit underfund med detta då jag börjat lägga märke till hur saker och ting sakta men säkert äter upp mig inifrån och lämnar efter sig den bittra smaken av hysteri!
Som i de flesta av mina inlägg så började även detta för en tid sedan...

Jag har sedan en tid varit väldigt pedant vad gäller städning hemma hos mig. Allt är på sin plats, ingen disk, rena golv, bäddad säng med rena sängkläder och underbart doftande vanilj ljus som grädden på moset. Det enda som störde harmonin var att tvättkorgen var full! Som den för tillfället ordentliga flickan jag är, trycker jag ner min sorterade tvätt i två Ikea kassar och beger mig till tvättstugan. När allt är tvättat känns det som en befrielse att komma hem och vika ner den rena tvätten min garderob... Trodde jag! Just nu tas den första tuggan av mitt inre!
Hur jag än pular och packar om så får kläderna inte plats! Jag rensar ut alla kläder jag inte använder och ställer ner dessa i mitt källarförråd. Ställer mig åter igen och pular med kläderna, som fortfarande inte får plats! Jag fullkomligt mosar in kläder i garderoben. Efter ett tag ger jag upp och pular in dom sista plaggen i linneskåpet istället! Nu har jag alltså två garderober, golv till tak, proppfulla med kläder. En garderob full med kläder som hänger på galge samt kläder intryckta i linneskåpet!
Nöjd med dagens insats går jag och lägger mig.

Dag 2, Fredag.
Ska gå ut och festa med några vänner. Har inte varit ute på ett tag och ser fram emot kvällen! Mitt lyckorus kommer strax till ett stop.
Med två timmar på mig innan det är dax att rulla börjar jag fundera på vad jag ska ta på mig för kläder... Efter en timmes djupdykning i mina garderober kommer jag fram till att jag inte har något att ta på mig!! Hur faan är detta möjligt?! Jag har ju själv stått och svurit bara kvällen innan över att jag har för mycket kläder! Men så sant som det är sagt... Där finns INGENTING som faller mig i smaken! Det slutar med att jag tar på mig ett par svarta jeans, en svart tröja och ett par svarta skor... För att lixom bryta lite mot mitt svarta hår! *kräks* Vem som helst som sett mig "out and about" det senaste året kan intyga att detta är dom kläderna som, likt en dålig radiohit, aldrig slutar att hemsöka mig!

 För att gå vidare kan jag berätta lite hur det ser ut hemma hos mig. En hall, ett kök, ett badrum samt ett vardagsrum med sovalkov. Allt detta på 37kvm.
Om man sedan kikar på min inredning och mitt utsökta möblemang kan man glatt konstatera att jag har en väldigt bra smak! Tyvärr passar inte alltid bra smak och 37kvm ihop!
Hade jag varit av det manliga könet hade jag varit den första som erkänt penisavund!
Jag har nämligen en enorm soffa, en enorm säng, ett enormt bord, en relativt stor bokhylla och en enorm taklampa! Då detta, tack vare min känsla för inredning, ändå ser väldigt bra ut hemma hos mig kan jag inte låta bli att känna en irritation som lurar i knutarna... Det går nämligen bara att möblera på ett sätt.. Så som jag har det nu! Så som jag har haft sedan jag flyttade in för snart två år sedan! Så som jag kommer ha tills jag flyttar ut!! Detta kanske inte låter som en stor grej, men när jag har fått en fix idé så har jag svårt att släppa den! Alltså tänker jag inte på något annat än hur jag skulle vilja ha det om jag kunde ändra om! Och detta alla vakna timmar på dygnet som spenderas i min lägenhet!
Det är väl inte så farligt... Men det är nu två saker som gnager iväg i mitt undermedvetna...

Jag måste erkänna att jag är lite av en latmask när jag sätter den sidan till. Och att det kan bli väldigt frustrerande ibland. Men det finns faktiskt en känsla som är värre! Det är när man verkligen VILL göra saker men det alltid är något som kommer i vägen! Ta gymmet som ett exempel. Jag utnyttjar inte mitt gymkort under sommarn utan har mitt datum då jag "sätter igång" igen... Det är något jag ser fram emot. Och varför är det alltid så att när man verkligen ser fram emot något så kan man inte komma dit fort nog! Dagen innan "mitt datum" så bryter jag armen och får inte träna på 4 veckor... Sucks, men vad gör man... Det är bara vänta ut tiden. Tiden är inne och man har äntligen blivit av med det där gipset och bestämmer att på måndag då jävlar!! Måndagen kommer och bihålorna är så fulla med snor att det känns som om man har huvudet i ett skruvstäd! Då har man blivit förkyld med halsont, sprängande huvudvärk, lock för öronen, feber och allt annat som kan tänkas komma i vägen för ens planer! Det hela kan jämföras med när man tex. drömmer att man blir jagad av, låt os säga, en noshörning... Man springer så fort man bara kan men benen rör sig i slow motion!! Eller en verklig, självupplevd liknelse. När du sitter på motorvägs bussen, närmaste hållplats är 10 minuter bort, det är proppfullt med folk, och killen som står precis bredvid/ovanför dig har en andedräkt som skulle kunna väcka döda! En andedräkt som skriker "en pungråtta har krupit in i min mun och dött", och det finns ingenstans att ta vägen!! Oerhört frustrerande!

Jag vill avsluta det hela med en avreagering i panik-skrik formen och hoppas på att denna fas är snabbt övergående.

NEJ jag tycker inte att det är bekvämt att ha någon i knäet under en heeeel kväll i soffan! Och NEJ, jag vill inte bli klappad på som om jag vore nåt jävla husdjur varenda tickande sekund! Jag tycker INTE om att bli pillad på stup i kvarten vare sig det är på ryggen, i håret, på benet eller handen! 
Får jag höra den där jäävla sms signalen som vill påpeka att jag fått ETT TILL meddelande full proppat med "gulliga" smajlisar en enda gång till så hoppar jag framför tåget!  Och det är INTE mysigt att bli stirrad på oavbrutet i tre timmar heller... Hur romantiskt det än verkar!!
Och för GUDS SKULL, jag tycker INTE att det är bekvämt att bli klappad i ansiktet när jag tittar på film!

JAG FÅR PANIK! JAG KVÄVS! JAG FÅR ÅNGEST BARA JAG SKRIVER OM DET!!!

Puh... Skönt att få det ut mig!

Ok.. Kan se rubrikerna framför mig..

"Dagens i-lands problem: Taket över mitt huvud är BARA 37kvm och rymmer inte alla mina kläder... Eller varför inte Idag har jag ätit så mycket att jag inte kommer orka min efterrätt... "

Jag vet att detta är små världsliga ting, men ibland är det dom som tar knäcken på en!
Jag kommer nog ur min panik fas inom snar framtid... Bara för att trilla in i någon ny fas. Det är väl så det funkar, så man rör sig framåt.

Det är bara hoppas att inte hela livet är skit för det går inte att polera upp en bajskorv!

Tjing