whablow

Tänk vad grupptryck kan göra med en människa.

Jag har under en längre tid funderat över detta? När ska man som tjej börja känna sig stressad över att skaffa barn? Det är inte många av mina tjejkompisar som behöver fundera på det. Några av dom är till och med inne på barn nummer två! Och nu pratar vi tjejer som ingen av dom är 25 år fyllda! Är det för tidigt att skaffa barn när man är i 20års åldern? Nej, det tycker jag inte. Det beror väl helt på individen själv, hur mogen man anser sig vara?

Galenskaperna började för ca. tre år sen, då den första av mina vänner fick barn. Folk har fått barn sen tidernas begynnelse, men först när det var en tjejkompis vart det märkbart. Sen kom dom... En efter en... Plötsligt kände man sig stressad. Jag kände hur kommentarer som, "när är det din tur", "är det inte dags snart", "känner du inte din biologiska klocka", började hagla över mig. Märkte även på andra att pressen att skaffa barn blev mer än påtaglig. Och att på det ha en mamma som vägrar acceptera att den yngsta dottern är singel... När den där knuten i magen var som värst hade jag en diskussion med en väldigt vis dam. En, i då läget, räddande ängel. - Systra mi!

Min syster är nästan två år äldre än jag. Hon hade själv precis fått reda på att hon var gravid.

Hon var förbluffad över hur tjejerna i min "åldersgrupp" var som besatta av att skaffa barn. Det spelade inte längre någon roll om man har en utbildning, om man har ett jobb eller om man ens har ett fast förhållande! Här gällde det att vara först, eller inte sist i alla fall. Nu skaffas det barn till höger och vänster... Bara för att "alla andra har". Är vi så små attitydmässigt att vi tar till småbarns fasoner? Är man då tillräckligt gammal för att skaffa barn?!

Tänker inte klaga då jag genom mina närmaste vänner blivit både bonusmoster och gudmor!

Allt behöver ju inte klaffa så länge man kan få det att funka? Men ambitioner då?! Mamman till min gudson blev mamma vid en ung ålder. Men hon har ju bostad, jobb, en man och framför allt ambitioner! Kan inte se en bättre tidpunkt att skaffa barn på än då! Möjligheten att studera försvinner ju inte för att man skaffar barn!

Det som förbluffar mig är hur man i sin ensamhet kan planera att skaffa barn när man inte har vare sig utbildning eller ett förhållande och dessutom ett halvpissigt jobb som man trivs sisådär med. Inte nog med att man i en sådan situation låser in den blivande pappan och kastar bort nyckeln, man delar ut en viss orättvisa mot barnet.

I många situationer när det gäller just planeringen runt att skaffa barn har pappan kanske inte så mycket att säga till om?! Men han ska ändå bli pappa, bilda familj med kvinnan han älskar, så det spelar ingen roll om han kanske inte får välja barnvagn eller inreda barnkammaren. Men att få ett samtal från tjejen man satte på förra helgen, som glatt berättar att hon är gravid, måste ju vara värre än när de ringer från RFSU kliniken och berättar att du fått klamydia! Det finns nämligen ingen 7 dagars kur för att bli av med ett barn!

Vill jag ha barn? Ja, absolut! Men jag tänker bli vuxen först. =)

Känner mig inte längre stressad av att mina vänner kläcker ungar en efter en?

Jag prioriterar en bra utbildning och väntar på att mannen i mitt liv ska dyka upp så att vi gemensamt kan plantera en passionsfrukt!