Jag vill ingenting, sa du.
Hur kan något som känns så tomt kännas så mycket? Tomheten ekar i hela min kropp. Jag drunknar i mina egna tankar. Dom är så många, dom finns alla samtidigt och dom låter så högt att jag inte hör dom längre. När jag anstränger mig för att förstå dom slås jag av en ilande känsla i magen. Jag vill inte höra dom. Jag vill ingenting, sa du. Orden har etsat sig fast i min själ.
Tiden försvinner förbi obemärkt men hos dig och mig står tiden still. En evighet suddas ut när jag hör din röst igen. Som att du aldrig varit borta. Du lever ditt liv och jag lever mitt men ett band mellan oss skapar en närvaro i något som en gång varit eller kanske en gång blir. Din blotta existens bygger en trygghet i mitt inre.
Jag tror att jag är rädd.
Jag har alltid varit rädd för det som känns för mycket. Rädd för att känslan ska växa om mig och ta över. Rädd för att jag tappar kontrollen om jag låter den göra sig hörd. En vis man sa en gång att din känsla aldrig kan vara fel för det du känner det känner du. Ju mer jag tänkte på det desto mer ville jag släppa efter. Jag lät det ta tid. Jag plockade fram dom en efter en. Alla känslor jag valt att låsa in. Jag lät dom ta plats. Jag gav dom utrymme i min vardag. Utrymme i mitt liv. Och jag lät dom gå.
Sakta släppte jag taget om mörkret jag burit på i så många år. Men jag är rädd. Du gör mig rädd.
Jag har inte plötsligt kommit ihåg att du finns. Du har alltid varit med mig i periferin. Min byggda trygghet.
Jag har aldrig låtit mig tänka på att du en dag kanske inte kommer finnas där på andra sidan skärmen. Den känslan är för stor. Fortfarande. Men jag har låtit mig tänka på dig. Och jag har låtit mig känna för dig. Och jag har först nu förstått varför jag hållit så hårt i mina känslor. För när man behöver hejda dom så dom inte tar över så skapas ett tomrum som ekar i hela min kropp. Jag drunknar i mina egna tankar. Dom är så många, dom finns alla samtidigt och dom låter så högt att jag inte hör dom längre. När jag anstränger mig för att förstå dom slås jag av en ilande känsla i magen. Jag vill inte höra dom. Jag vill ingenting, sa du. Orden har etsat sig fast i min själ.
Jag är egoistisk. När jag får höra hur du mår fylls jag av viljan att bara hålla om dig. Jag vill kunna göra allt bättre. Lyfta dig ur mörkret och in i ljuset som är mitt liv.
Hos dig och mig ska tiden stå still. Men jag hör på dig. Den här gången är det annorlunda. Jag får höga tankar om mig själv. Om jag inte varit så rädd förut kanske jag hade vågat släppa in dig och mitt ljus hade vunnit över ditt mörker. Om du skulle släppa in mig skulle kanske mitt ljus kan vinna över ditt mörker.
Jag är egoistisk. Jag önskar att du mår bättre för du behöver det. För att jag aldrig vill att du mår dåligt. Men också för mig. Att höra dig inte vilja får mig att förstå hur mycket jag själv vill. En evighet har passerat sen vi sågs. Du lever ditt liv och jag lever mitt men ett band mellan oss skapar en närvaro i något som en gång varit eller kanske en gång blir. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan ditt liv bredvid.
Jag vill ingenting, sa du. Orden har etsat sig fast i min själ.
